Det är inget fel med att vara gullig. De flesta av oss är gulliga då och då. Men om allt du gör betraktas som gulligt blir det lätt både förminskande och förnedrande. Tänk dig att inte kunna äta, tvätta dig, gäspa eller bli arg utan att någon säger “aww!!”. Att du även i desperata situationer, när du skadar dig eller kämpar för att bli fri, blir skrattad åt för att någon tycker det ser tokigt ut.
Internet är fullt av videor och bilder på djur som blir virala för att de anses gulliga. Ofta tolkas det som ett uttryck för människors kärlek och omsorg för andra arter. Men är det verkligen så? Kan det inte slå över i det rakt motsatta, ett uttryck för bristande respekt?
Tänk dig att inte kunna äta, tvätta dig, gäspa eller bli arg utan att någon säger “aww!!”
Fullvuxna djur är just vuxna: kompetenta, autonoma individer. Att ständigt betrakta dem genom en gullighetslins är att se dem som små barn som saknar dessa förmågor. Som sagt, det är inget fel i att vara gullig – eller för den delen i att vara barn, inkompetent eller beroende. Men att förvägra någon status som vuxen och att inte erkänna allvaret i någons känslor bara för att hon har päls eller uppnäsa blir förtryckande.
I grunden handlar det om objektifiering. Individer, med hela sina personligheter och livshistorier, reduceras till sitt utseende och till representanter för sin art. En panda är en levande nalle, mer ett något än en någon. Och det är inte bara ideologiskt problematiskt: gullighetshypen leder till högst kännbara konsekvenser för levande djur. Mest påtagligt är det i sällskapsdjursvärlden, där avel för “gulliga” fenotyper i vissa fall leder till svåra handikapp och sjukdomar. Ett välkänt exempel är kortnosiga hundar som lider av andnöd, vilket vi skrivit om här.
Det finns många exempel på konkret djurutnyttjande bakom själva de virala bilderna: från “lolcatsens skapare” Harry Whittier Frees till dagens photoshoppande “naturfotografer”. Både “gulliga” djur som sengångare och “karismatiska” djur som delfiner och tigrar utnyttjas för att posera med människor. Det sistnämnda är ett exempel på att utseendemässig objektifiering inte behöver handla om enbart gullighet: att djur objektifieras som “vackra” och “ståtliga” är ett av motiven bakom bland annat djurparker och troféjakt. Problemet är detsamma: djur ses som estetiskt tilltalande föremål att samla och äga, stoppa upp och hänga på väggen, visa upp i koppel eller på en selfie.
Djur ses som estetiskt tilltalande föremål att samla och äga, stoppa upp och hänga på väggen, visa upp i koppel eller på en selfie.
Idag använder sig många djurrättsorganisationer av “aww”-effekten för att locka följare och få in pengar. Det anses strategiskt smart, ett sätt att få alla de som “älskar djur” att ta ett steg närmare djurrättstanken. Men frågan är om det inte motverkar sitt syfte. Dels finns en stor risk att de oavsiktligt gör reklam för inköp av sällskapsdjur. Dels kan fokus på djurs gullighet få det att verka som att utseende har relevans för rättigheter – som att medkänslan är villkorad, begränsad till de gulliga, keliga djuren. Hur blir det med de som är fula eller som säger ifrån? Gullighet må vara lättsålt, men det är knappast djurrättsligt.
Det är en utmaning att som människa försöka förstå djur av andra arter, mycket för att vi inte fått lära oss att relatera till dem som jämlikar. Visst, vi talar inte alltid samma språk och vi fungerar inte likadant. Men detta utgör inga oöverstigliga hinder. Med lite övning och ett öppet sinne är det relativt lätt för många av oss att förstå varandra. Det kräver dock att vi tycker att de andra djuren är värda att ta på allvar: för att förstå vad de vill måste vi inse att de har något att säga. Förgulligande och annan objektifiering utgör ett hinder mot detta.
