Mjölkbranschens bästa tid är nu. Förra året deltog 165 000 personer i kosläppen – en enligt mejeriföretaget Arla “folkkär tillställning där du ges möjlighet att umgås i idyllisk lantmiljö, se kornas glädjeskutt ut i hagarna och provsmaka goda produkter från Arla”. Svenska folkets vilja att se kor i gröngräset har aldrig varit större. Men samtidigt som Jordbruksverket, Arla och LRF gör allt för att associera svensk mjölk med kor i frihet, inskränks djurens rätt till densamma steg för steg.

Men samtidigt som Jordbruksverket, Arla och LRF gör allt för att associera svensk mjölk med kor i frihet, inskränks djurens rätt till densamma steg för steg.

Krafter inom mjölkbranschen har länge drivit att beteskravet ska tas bort. Med all den kritik som riktats mot det skulle man kunna tro att bestämmelserna är stenhårda. Men vad de egentligen inneburit är att kor ska få gå ute på bete sex timmar om dygnet under två, tre eller fyra månader om året, beroende på vilken del av landet de bor i. En viss andel av denna tid (sex timmar per dag under 60 på varandra följande dygn i Stockholmområdet) ska vara sammanhängande, till exempel för att ge en chans för klövsjukdomar att läka ut. För att länsstyrelserna skulle ha möjlighet att kontrollera att korna släpptes ut skulle lantbrukaren föra anteckningar om och varför en ko eventuellt hölls inne – samt planen för när hon skulle släppas ut. Detta har nu förändrats.

Beteskravet är lagstadgat men det är Jordbrukverket som reglerar detaljerna.
Jordbruksverket är en myndighet som ansvarar för både landsbygdens ekonomiska utveckling och för djurskyddet. De arbetar för – med egna ord – “ett livskraftigt jordbruk som grunden för en levande och attraktiv landsbygd”. De “försöker utgå från kundernas behov och strävar efter att göra det krångliga enkelt”. Och här handlar det inte endast om förvaltning, utan här finns visoner. Vad kan man då förvänta sig för vision av en myndighet som är ansvarig för djurskyddet i Sverige? Svar: “Enklare tillsammans är Jordbruksverkets vision”.

Med den visionen i ryggen är det inte svårt att förstå de nya betesreglerna. Verket har enligt egen uppgift lyssnat på branschen och förstått att mjölkbönder tycker att det är krångligt att inte själva kunna välja när korna ska släppas ut eller hållas inne. Man har därför gjort reglerna mer flexibla. Nu finns inte längre krav på någon sammanhängande betesperiod. Man behöver heller inte motivera varför en ko hålls inomhus; känner man att vädret är dåligt eller att det är för långt till hagen så är det bara att stänga dörren. Man behöver heller inte dokumentera. Det blir med andra ord omöjligt att utföra en vettig djurskyddsinspektion på mjölkgårdar och kontrollera att korna verkligen får sitt sommarbete.

Argumenten för ett avskaffande av beteskravet handlar dock inte om att det är krångligt att anteckna vilken ko som är ute och vem som står inne. Framför allt handlar det om att kravet på bete hindrar strukturomvandlingen från små gårdar med färre djur, till få gårdar med många djur. För ökad lönsamhet verkar bara finnas ett recept – expansion. I mjölkgårdarnas fall innebär det att fler kor ska köpas in och mjölkningen ska automatiseras. Det är stora investeringar; en mjölkrobot kostar drygt en miljon. Men för att kunna utöka måste man också ha tillräckligt mycket närliggande mark att släppa ut djuren på – mark som ofta inte finns. Som jämförelse kan man snegla på Danmark. De har inte krav på sommarbete i lagstiftningen och där ökade gårdarna i storlek med 80 % mellan 2003 och 2009, samtidigt som andelen kor på bete minskade. 2003 kom 74 procent av de danska korna ut om sommaren, idag är det endast 25 %.

De som vill stänga in korna på heltid hävdar ofta att eftersom majoriteten av de svenska korna idag går i så kallade lösdriftsstallar (i motsats till att stå fastspända dygnet runt med en snara runt halsen) blir betet onödigt – som att en trång inomhusmiljö på betonggolv kan ersätta en gräshage. Veterinären och professorn Ingvar Ekesbos litteraturgenomgång i Veterinärtidningen motbevisar att det bara är vissa kor mår bra av att komma ut. Han räknar upp det starka vetenskapliga stöd som finns för att kornas hälsa förbättras av betet – de får mindre klövproblem, lägre andel juverinflammationer, bättre fruktsamhet och färre kor dör. De positiva effekterna av bete, både hälsomässigt och ekonomiskt, gäller oavsett inhysningsform. Lösgående kor har till och med sämre klövhälsa än uppbundna eftersom de exponeras mer för urin och avföring.

Jordbruksverket menar som vanligt att förändringarna kan göras med “bibehållen djurvälfärd”. De vet att konsumenterna gillar att se kor på grönbete. Det vet mjölkbranschen också och därför går man försiktigt fram. Men läser man Jordbruksverkets underlag framstår kursriktningen som klar – betet är på väg att bli omodernt. Man vågar bara inte riktigt säga det rakt ut än. Än så länge är det totala antalet dagar på bete detsamma, men eftersom möjligheten att kontrollera att lagen efterlevs tas bort framstår den som ett förstadium till total valfrihet – för djurhållarna.