Att människor är mer intelligenta än andra djur är något som ofta tas för givet. Men intelligens är ett dåligt definierat begrepp. Att människor skulle vara mer intelligenta än andra djur bygger på ett cirkelresonemang: det som betraktas som intelligent är just det som människor gör bäst. Om intelligent betyder mänsklig blir mänskligheten förstås svår att slå.
INNEHÅLL
>> Vad är intelligens?
>> Är människor mer intelligenta än andra djur?
>> Det är inte intelligens som räknas
VAD ÄR INTELLIGENS?
Kanske något förvånande så finns det ingen allmänt vedertagen definition av intelligens. Så här olika förklaras ordet i några olika uppslagsverk:
- Norsteds svenska ordbok (1997): Förmåga till tänkande och analys: begåvning.
- Natur och Kulturs psykologilexikon: Den aspekt av psykiska processer som gäller flexibilitet och säkerhet i informationsbearbetning och i problemlösning.
- Svenska Wikipedia: Förmågan att utifrån givna grunder avsiktligt utveckla sitt tänkande.
- Engelska Wikipedia: Förmågan att ta in information och omvandla den till kunskap som kan tillämpas i form av adaptiva beteenden i miljön.
- Nationalencyklopedin: I dagligt tal detsamma som förstånd, skarpsinne, begåvning eller tankeförmåga. Förslag till definitioner av intelligens har ofta betonat abstrakt tänkande, relationstänkande, lärande, anpassning till nya situationer och effektivt utnyttjande av erfarenhet. Enighet om en definition har dock inte nåtts.
Och så här svarar några forskare från olika fält på frågan om vad intelligens är 1:
- Carl Weiman, nobelpristagare i fysik: Förmågan att lösa komplexa och meningsfulla kognitiva uppgifter.
- Margaret Boden, professor i kognitionsvetenskap: Att kunna nå sina mål, även om de står i konflikt, i en komplex och oförutsägbar miljö.
- Helga Nowotny, professor i sociologi: Att förutse och förstå oväntade konsekvenser av det vi gör.
- Barbara Grosz, professor i naturvetenskap: Jag känner igen det när jag ser det.
- Edvard Moser, nobelpristagare i medicin: Ett ord vi undviker inom neurovetenskapen.
Ett vanligt sätt att definiera intelligens är att det är vad som mäts av ett IQ-test. Dessa test har dock fått hård kritik, bland annat för att de bara mäter en viss typ av förmåga som inte har någon större praktisk betydelse. Det är fullt möjligt att öva och bli bättre på att göra IQ-test 2,3 och därmed, enligt den cirkulära definitionen, bli mer intelligent. Den som inte har övat på liknande uppgifter presterar på motsvarande sätt sämre. IQ-test mäter med andra ord hur bra du är på att göra IQ-test och ingenting annat. Testen har konstruerats av en viss typ av människor, för en viss typ av människor, vilket bland annat medför att den som vuxit upp som privilegierad i västvärlden klarar dem bättre än andra.
Att ingen riktigt vet vad intelligens är har inte hindrat människor från att försöka skapa det. Maskiner betecknas utan större omsvep som intelligenta om de kan spela schack eller svara på frågor, även om vi knappast skulle betrakta en människa eller annat djur som bara kunde göra en enda sak som särskilt intelligent. Inom AI-forskningen finns en strävan efter att konstruera “artificiell generell intelligens”, AGI, som kan göra många olika saker med samma mekanismer. Drömmen är att skapa AGI med mänsklig intelligens, eller “intelligens på minst mänsklig nivå” – vad nu det är.
Intelligens verkar med andra ord främst vara ett mått på hur lik en människa du är, eller snarare: hur väl du motsvarar en viss idealtyp av människa, en som är bra på att göra IQ-test. Det gör att det är svårt för alla som inte passar in i den mallen att klassas som intelligenta. Det här förhållningssättet är inte bara trångsynt och egocentriskt utan leder också till dålig vetenskap 4. Att stirra sig blind på just mänsklighet hindrar oss från att upptäcka och förstå andra typer av intelligens – både artificiell och biologisk 5.
ÄR MÄNNISKOR MER INTELLIGENTA ÄN ANDRA DJUR?
Eftersom intelligens definieras utifrån vissa typiskt mänskliga egenskaper som vårt samhälle värderar högt säger det sig självt att människor är mer intelligenta än andra djur. Människor är ju mer människor än andra djur. Det är ett cirkelresonemang: vår intelligens bevisas av vårt intelligenta beteende, som är det vi kallar intelligens.
Det är ett cirkelresonemang: vår intelligens bevisas av vårt intelligenta beteende, som är det vi kallar intelligens.
Ibland presenteras vetenskapliga rön av typen “hundar är lika intelligenta som fyraåriga barn”, vilket ger ett falskt intryck av att intelligens är något enhetligt, progressivt och mätbart. Det får det att låta som att olika “intelligenta” förmågor samvarierar. Så är det inte nödvändigtvis. Den som till exempel förstår ett stort antal ord behöver inte samtidigt vara bra på att hitta. Enligt vilken definition av intelligens skulle exempelvis treåringar vara mindre intelligenta än vuxna hundar, men femåringar mer? Alla försök att jämföra intelligens mellan arter är dömda att misslyckas.
Ju mer erfarenhet du har av att lösa problem desto bättre blir du på det. Det gäller förstås andra djur precis som människor. De djur som utsätts för våra “intelligenstester” är ofta uppfödda på laboratorier och har mycket begränsad erfarenhet av världen. En råtta som lever sitt liv ensam i en plastlåda på ett labb är inte en god representant för sin art; hon är på många sätt inte en råtta. Precis som språk och kultur är en stor del av det som gör människor till människor är en råttgemenskap och råttillvaro det som gör en råtta till råtta. Det här syns i hjärnan ända ner på nervcellsnivå: djur som lever i stimulansfattiga miljöer eller utan social kontakt utvecklar mindre förgrenade nervceller med färre synapser än djur som lever i en mer komplex miljö. Det är de här individerna som väljs ut att representera sin art i världsmästerskapet i intelligens.
Om intelligens handlar om att lösa IQ-test designade av och för (vissa) människor blir det ensamt på toppen (vi får dock acceptera sällskap av våra närmaste släktingar: gorillan Koko har exempelvis IQ som en människa 6). Om det ska vara möjligt att jämföra intelligens över artgränser måste den definieras från ett perspektiv som inte är mänskligt – och det kan bli svårt.
Att människor är syndominerade avspeglas i våra experiment och är avgörande för vad som imponerar på oss. Syn betraktas gärna som mer intelligent än lukt, som kan kännas primitivt och instinktivt – för att vi själva har så dåliga nosar? Många rycker på axlarna åt att djur kan känna igen varandra på lukten, men när det visar sig att till exempel får, kor och guppyfiskar kan känna igen varandra på ansiktet7–9 blir vi mer imponerade. Med detta i åtanke framstår det som osannolikt att vi någonsin skulle kunna bedöma intelligens baserat på sinnen som vi helt saknar, som ekolokalisering eller magnetiska sinnen.
DET ÄR INTE INTELLIGENS SOM RÄKNAS
Oavsett vad intelligens egentligen är så är det svårt att se att det skulle ha någon större betydelse för hur någon bör behandlas. De flesta skulle inte skriva under på att intelligens har någon betydelse för en människas värde. Det är inte din förmåga att spela schack som avgör om du ska ha rätt till mat för dagen eller att slippa misshandlas för nöjes skull. Det som är avgörande är istället upplevelseförmågan: om du kan känna hunger och smärta eller uppskatta en god måltid. Det är medvetandet som räknas, det som skiljer dig och en undulat från en sten men inte från varandra.
De flesta skulle inte skriva under på att intelligens har någon betydelse för en människas värde.
Många har säkert en känsla av att det finns ett samband mellan intelligens och upplevelseförmåga. Men att du har en fallenhet för problemlösning säger ingenting om huruvida du lider av ensamhet eller njuter av solsken. Medan ingen skulle hävda att en människa med hög IQ har starkare upplevelser än en med lägre är det inte ovanligt att anta något motsvarande när det gäller olika arter. Den här inkonsekvensen förklaras enkelt med antropocentrism: intelligent = mänsklig = mer värd.
Det är möjligt att upplevelser är olika starka hos olika individer. Men att det skulle vara kopplat till det vi kallar “intelligens” är ett godtyckligt och grundlöst antagande. Som filosofen Jeremy Bentham berömt sa: ”Frågan är inte ”Kan de resonera?”, inte heller ”Kan de tala”, utan ”Kan de lida?”.
