Vilda fiskar framställs ofta som en slags individlös massa, en naturresurs för människor att utnyttja. Vi pratar om fisk, inte fiskar, de räknas i kilo, inte som individer, och en fisk är en fisk trots att det finns nära trettio tusen arter av fiskar som sinsemellan är väldigt olika. Än så länge är de flesta vilda fiskars liv höljt i dunkel för oss här ovan ytan, men en sak blir allt tydligare: några tanklösa maskiner tycks inte fisksläktet vara.
Texten är baserad på ett föredrag som hölls på Vegfest Västerås 2016 och kan ses här.
INNEHÅLL
>> Smärta
>> Minne som en guldfisk
>> Individualitet och relationer
>> Andra oanade förmågor
>> Fiske och fiskodling
>> Fiskar som “lägre stående djur”
SMÄRTA
En av de främsta fördomarna mot fiskar, och den absolut mest skadliga, är att de inte kan känna smärta. Det har länge ansetts mer eller mindre självklart. I bästa fall har det setts som en väldigt klurig fråga, något att lägga pannan i djupa veck över. I forskarvärlden har det varit de som hävdat att de kan känna smärta som har ansetts ha bevisbördan. Så det har letats efter bevis och de senaste tio-femton åren har det också kommit en mängd forskning som visat att fiskar uppfyller alla kriterier för smärtkänslighet [1] [2]. När EU:s livsmedelssäkerhetsmyndighet 2009 sammanfattade forskningen i en rapport kunde de inte annat än konstatera att “bevisläget tyder på att åtminstone vissa arter av fiskar kan uppleva smärta” [3]. I en rapport från svenska Lantbruksuniversitetet ett par år senare dras samma slutsats: fiskar kan känna smärta och uppleva lidande.
I stort sett är frågan alltså avgjord. Det finns fortfarande en grupp forskare som envist hävdar att fiskar inte kan känna smärta. De publicerar med jämna mellanrum artiklar [4–6] med ungefär samma innehåll och varje gång får de ny publicitet, inte minst i fisketidningar. Deras resonemang går ut på att fiskar inte har människohjärnor och att det därför är omöjligt att någonsin få veta hur det känns att vara en fisk. Både de här sakerna stämmer förstås. Men det stämmer precis lika bra för alla andra djur. Med samma logik kan det hävdas att fiskar inte kan andas eftersom de saknar lungor, eller för den delen, att människor inte kan simma eftersom vi saknar fenor. Den här gruppen forskare är idag emotsagda av allt fler.
MINNE SOM EN GULDFISK
En annan vanlig fördom är att fiskar, åtminstone guldfiskar, har dåligt minne. Precis som med smärtan så är det här bara taget ur luften. Det verkar fortfarande inte vara någon som systematiskt har undersökt exakt hur bra minne guldfiskar har. Men i förordet till boken Fish cognition and behavior beskrivs en händelse på ett universitet i USA som av en slump visade något oväntat om guldfiskar. En grupp studenter skulle undersöka guldfiskars färgseende. Fiskarna fick lära sig att ett rör av en viss nyans innehöll mat medan de av liknande nyanser inte gav någon mat. Ett år senare skulle en ny kull studenter använda samma fiskar för samma experiment men upptäckte då att guldfiskarna kom ihåg vilket rör de fått mat från året innan.
När det gäller andra arter än guldfiskar vet vi att många fiskar har väldigt bra minne. Till exempel känner de flesta till att migrerande fiskar som laxar och ålar kan hitta tillbaka till platsen där de föddes efter väldigt många år. Ålar som levt i en sjö långt upp på land i kanske femtio år kan hitta vägen tillbaka till Sargassohavet som de en gång kom ifrån. Laxfiskar använder bland annat luktsinnet för att hitta hem till floden där de föddes [7].
INDIVIDUALITET OCH PERSONLIGA RELATIONER
Bara för att fiskar ser likadana ut för oss betyder det inte att de ser likadana ut för varandra. Det finns mycket forskning som visar att individer i stim ser skillnad på varandra och hellre håller ihop med sina närmsta [8,9]. Många fiskar, till exempel makrillar, jagar i grupp och det händer att de samarbetar och fördelar roller mellan sig på ett liknande sätt som vargar [8]. Ett annat exempel är havsaborrar och muränor som jagar tillsammans i korallreven i Röda havet. Om en havsaborres bytesdjur gömmer sig i en håla simmar abborren och hämtar en muräna som tar sig in i hålan och jagar ut bytet. Ganska ofta simmar de också omkring sida vid sida, ibland så nära att de rör vid varandra, i gemensam jakt på byten. Deras olika specialiteter kompletterar varandra och gör deras byten närmast chanslösa. Detta är det första kända exemplet på olika arter som jagar tillsammans utöver människors jaktsamarbete med hundar, falkar och illrar.
Detta är det första kända exemplet på olika arter som jagar tillsammans.
Muränorna och havsaborrarnas speciella samarbete upptäcktes av en slump av forskare som egentligen studerade putsarfiskar i röda havet. Det är en forskargrupp som under flera decennier har djupstuderat vad putsarfiskarna håller på med och de har fått väldigt intressanta resultat. Det är sällan så ingående studier av vilda fiskar görs och det är värt att tänka på; vi måste vara ödmjuka inför hur lite vi vet om vad som händer under ytan.
Putsarfiskar livnär sig på att hålla andra fiskars fenor och fjäll rena från parasiter. De har sina egna putsningsstationer, ungefär som frisörsalonger, dit deras kunder kommer för att bli putsade. De här fiskarna har väldigt bra koll på sina kunder – de kan känna igen minst hundra individer av olika arter och det utnyttjar de för sin business [8,10,11]. Om det kommer en kund som inte varit där förut tar de extra väl hand om henne och låter henne gå före i kön. [10] Putsarfisken kan ibland “fuska” genom att ta en tugga av fiskens yttersta hudlager istället för att bara äta parasiter och död vävnad. Om en putsarfisk tar en tugga frisk vävnad blir kunden högst förståeligt arg och kan jaga iväg putsaren. Nästa gång den kunden kommer smörar putsarfisken extra mycket, låter kunden gå före i kön och stryker sig mot hennes ryggfena, vilket är lugnande för båda och gör att de blir sams. [10] Putarfiskarna är också väldigt noga med att inte bita en kund när någon annan ser på eftersom de är rädda om sitt rykte. Om två putsarfiskar samarbetar och den ena tar ett tjuvnyp från kunden händer det att kollegan straffar henne [12].
En viktig fråga är vad det är som gör att kunderna uppsöker putsarfiskarna. Det hänger nämligen nära ihop med frågan om upplevelseförmåga. Den enklaste förklaringen till beteendet handlar om fiskarnas känslor: antingen kliar parasiterna och de vet att putsarfisken kan ge lindring, eller så tycker de bara att det är skönt att bli putsad [11]. Många fiskar tycker om kroppskontakt, till exempel händer det att fiskar söker upp dykare för att bli klappade.
ANDRA OANADE FÖRMÅGOR
Fiskar använder redskap: flera arter av läppfiskar tar snäckor i munnen för att krossa dem mot stenar. Stenen räknas som ett redskap eftersom den är utvald för just det syftet – något som syns på ansamlingarna av snäckskal runt dem [13]. Inte nog med det, samma fiskar gräver ofta upp snäckorna ur sanden genom att generera en vattenstråle som fungerar som ett verktyg. Något liknande gör de sprutfiskar som lever i mangroveträsken. De skjuter vattenstrålar med munnen mot insekter över vattenytan, en precisionskonst som kräver mycket övning [14]. Det finns också fiskar som lägger sina ägg på blad för att flytta dem till en säkrare plats [13].
Fiskar konstruerar saker: kolla till exempel in de här blåsfiskarnas bon som är två meter i diameter. De byggs och underhålls noggrant för att skydda fiskarnas ägg från vattenströmmar. Och de är långt ifrån ensamma; omkring en tredjedel av alla fiskarter bygger bon av bland annat bubblor, stenar och korall, antingen för att skydda sig själva eller sina ungar. Stenar hämtas från stora områden och väljs och byts ut med omsorg [15].
Omkring en tredjedel av alla fiskarter bygger bon.
Fiskar kan tänka logiskt: det visades i ett experiment med ciklidhanar som fick se andra ciklidhanar slåss. Om de såg att hane A vann över hane B och B vann över C kunde de själva lista ut att A troligen skulle vinna över C [16].
FISKE OCH FISKODLING
Nu till den tråkigare biten: hur vi människor behandlar fiskarna. Idag dödas enorma mängder fiskar inom både det kommersiella fisket och fritidsfisket, med mycket plågsamma metoder. Krokar och garn skär sönder fiskarnas munnar och andningsorgan. Om de dras upp från djupt vatten, som vid bottentrålning, utsätts de för ett så snabbt tryckfall att deras inre organ kollapsar. De som överlever färden upp till ytan kvävs långsamt i luften, kläms ihjäl under trycket av andra fiskar eller blir rensade medan de fortfarande lever.
Fiskar som fångas på djupt vatten utsätts för ett så stort tryckfall att deras inre organ kollapsar.
I takt med att haven blir allt tommare har vi istället börjat föda upp fiskar på land eller i burar i haven. Det är den snabbast växande typen av djurproduktion och den enda av ensamlevande, migrerande rovdjur. Fångenskapen är antagligen ännu värre för dem än för andra djur på grund av det.
Många miljarder fiskar fångas från det vilda och dödas i det svenska fisket varje år. Alla kor, grisar, odlade fiskar och kycklingar som dödas under samma tid i Sverige är tillsammans ungefär 100 miljoner, en bråkdel av en miljard. Den absoluta majoriteten av alla djur som dödas för livsmedel är alltså vilda fiskar.
FISKAR SOM “LÄGRE STÅENDE DJUR”
Avslutningsvis. De här fördomarna mot fiskar, var kommer de ifrån? Hur kommer det sig att så många har så låga tankar om fiskar och tycker att vi kan göra vad som helst mot dem? En förklaring är säkert att vi har så svårt att kommunicera med och känna sympati för fiskar. Vi lever i olika miljöer och har olika sätt att uttrycka oss. Som synbaserade varelser som lägger stor vikt vid ansiktsuttryck och talat språk har vi svårt att tro att varelser med uttryckslösa ansikten som inte skriker (iallafall inte så att vi kan höra) verkligen kan ha känslor. Men varför skulle de annars vilja bli putsade eller fly från smärta?
Troligen har fiskarnas låga status också att göra med idén om en rangordning mellan arter där människor är “på toppen av evolutionen” och fiskar är någon slags lägre stående förfäder. Det här är en tanke med väldigt djupa rötter i den västerländska religionen och vetenskapen. Men fiskarna är inte våra förfäder och inte mindre utvecklade. De fiskar som lever idag har haft precis lika lång tid på sig att utvecklas som du och jag. Det finns inga högre eller lägre stående djur, det är en gammal pseudovetenskaplig missuppfattning som det är dags att vi gör oss av med.
