De flesta tänker på art som ett biologiskt faktum, något som det inte är så mycket att orda om; en hund är en hund, en gråsparv är en gråsparv och skillnaderna tycks uppenbara. Men biologin är i själva verket dålig på att förklara art. Det artbegrepp vi använder till vardags bottnar mer i den sortens subjektiva kategorisering som vi använder om andra kontinuerliga fördelningar, som ålder eller färgskalor. Art förklaras därför på många sätt bättre av en sociologisk än en naturvetenskaplig analys: det är en social konstruktion.

Indelningen i olika arter är och förblir praktisk. Kategoriseringar av den typen är kanske nödvändiga för att vi ska kunna hantera vår omvärld. Men med kategorisering följer fördomar och i många fall diskriminering – en underdrift när det gäller art. I den här texten undersöker vi den heliga gräns som utgör grunden för djurförtrycket: den mellan arterna och framför allt mellan “människor” och “djur”.

INNEHÅLL

>> Människor och djur
>> Det finns inga artgränser: det biologiska artbegreppet
>> Andra sätt att definiera art
>> Art är inte det enda som gör dig till den du är
>> Bortom art

MÄNNISKOR OCH DJUR

Att prata om människor å ena sidan och djur å den andra är som att prata om tallar och träd eller barn och människor. Det är en falsk dikotomi eftersom människor är en del av kategorin djur. Men samhället håller hårt på den illusoriska gränsen. Om en schimpans i fångenskap blir sjuk tillkallas en veterinär och inte en läkare, fast det är den senare som är specialiserad på primater. Vi pratar om djurs förmågor, till exempel djurs intelligens, som om en individuell delfin eller kråka kunde vara representant för alla djur utom just människor – medan mänsklig intelligens inte representerar alla arter på jorden utan bara vår egen. Gränsen mellan människor och alla andra djur betraktas som knivskarp och förfäktas med en fundamentalistisk iver. Men inom evolutionsbiologin är det allmänt accepterat att art är relativt [1,2] och även forskare från andra discipliner har börjat ifrågasätta den heliga gränsen [3,4].

I den här texten används termen ”art” i sin vardagliga betydelse, trots att det är svårdefinierat och godtyckligt, eftersom det fyller en viktig funktion i språket.

DET FINNS INGA ARTGRÄNSER: DET BIOLOGISKA ARTBEGREPPET

När Carl von Linné strävade efter att systematisera och namnge jordens alla arter utgick han från att det var möjligt tack vare en religiöst grundad tro på en välordnad skapelse. Evolutionsteorin har omkullkastat den bilden och visat att naturen vägrar passa in i våra mallar. Istället för distinkta arter har vi ett enormt släktträd bestående av individer som liknar varandra i olika hög grad. Gränserna mellan olika arter är luddiga och ingen av de många befintliga definitionerna håller.

Istället för distinkta arter har vi ett enormt släktträd bestående av individer som liknar varandra i olika hög grad.

Den mest etablerade definitionen av art är det så kallade biologiska artbegreppet som bygger på fortplanting: populationer som är reproduktionsmässigt isolerade tillhör olika arter. Den här definitionen har många brister och har tappat snabbt i popularitet. Den blir lätt både alltför smal och alltför inkluderande för att motsvara våra intuitioner kring art. Vi människor är till exempel benägna att undvika familjebildning över sociala gränser som klass eller religion men det är svårt att acceptera att en på så sätt isolerad grupp skulle utgöra en egen art. En chihuahua och en grand danois skulle antagligen inte kunna få barn naturligt men däremot barnbarn. Samma art eller olika?

Det biologiska artbegreppets verkliga rebeller är de så kallade ringarterna .* Det är populationer som överlappar varandra fortplantningsmässigt men där de båda ändarna i överlappningen räknas som olika arter. Ett exempel är de olika underarterna av fågeln lundsångare, Phylloscopus trochiloides. Deras utbredningsområde bildar en stor ring genom Europa och Asien. I Sibirien där ändarna möts är fåglarna så olika att de nästan aldrig bildar familj över “artgränsen”. I deras fall är det framför allt kulturella skillnader som står i vägen: de sjunger alltför olika sånger.

Det biologiska artbegreppet utmanas också av hybrider, som mulåsnor. När arter som i naturen lever separerade plötsligt förs samman, till exempel på djurparker, försvinner barriärer som hållit dem reproduktionsmässigt åtskilda. I motsats till vad många tror är hybrider inte alltid sterila, så sexuellt utsvävande individer har alltid kunnat införa nya gener till sina populationer. Numera vet vi att det har hänt även hos oss människor: de flesta av oss bär på neandertalargener och vissa även på gener från Denisovamänniskan.

Idag finns det bara en art som vi talar om som människor. Men vi är inte helt utan familj. Det finns två överlevande arter som är närmare släkt med oss än med någon annan utom varandra: schimpanser och bonoboer. Hur är det med den biologiska artgränsen här, eller för att tala klarspråk; kan vi få barn? Faktum är att ingen vet. Som tur är har inget av de fåtal försök som gjorts lyckats, men det betyder inte att det inte är möjligt. Den genetiska skillnaden mellan människor och schimpanser är ungefär lika stor som mellan hästar och åsnor, som kan få barn.

Den genetiska skillnaden mellan människor och schimpanser är ungefär lika stor som mellan hästar och åsnor, som kan få barn.

På samma sätt som alla hundar kan få gemensam avkomma några generationer framåt hänger allt liv på jorden ihop om vi istället beger oss bakåt. Som evolutionsbiologen Richard Dawkins har målat upp [5]: om vi reste tusen år tillbaka i tiden skulle vi träffa människor som vi definitivt skulle betrakta som vår egen art och som vi skulle kunna få fertil avkomma med. Om dessa människor i sin tur klev in i tidsmaskinen och åkte ytterligare tusen år tillbaka skulle de uppleva samma sak. På det sättet kan vi fortsätta tillbaka till tiden då vi skiljdes åt från schimpanserna, när vi skiljdes åt från gorillorna, och hela vägen tillbaka till livets ursprung. I tidsdimensionen tillhör alla djur som lever idag en enda ringart.

ANDRA SÄTT ATT DEFINIERA ART

Det klassiska biologiska artbegreppet har fått konkurrens av mer moderna försök att definiera det vi tycker oss se så tydligt omkring oss. Den starkaste utmanaren är varianter av det fylogenetiska artbegreppet, som bygger på släktskap: en grupp organismer som har ett gemensamt ursprung, och som på något sätt går att skilja från en annan grupp med ett gemensamt ursprung, utgör en art. Men problemen här blir knappast mindre. Hur stora skillnader krävs och hur långt tillbaka i släktträdet ska vi gå? Hundar och vargar kan sägas utgöra en fylogenetisk art, eller så kan varje linje av renrasiga hundar vara en egen art. Vi skulle kunna släppa in schimpanserna i människoarten, och varför inte även gorillorna, lemurerna och fladdermössen. Vi har alla ett gemensamt ursprung som skiljer oss från exempelvis gnagarna, som är mer lika varandra än oss. För att hårddra det åt andra hållet skulle en syskonkull kunna sägas utgöra en egen art: de har ett gemensamt ursprung och sannolikt några särskiljande drag som vi kan välja ut som signifikanta. Och vad händer när individer från två fylogenetiskt skilda arter får barn ihop? Blir det som tidigare var två arter en då eller skapas en ny art med varje hybrid som föds? När det gäller alla de arter som förökar sig asexuellt blir det ännu luddigare: där finns individer, populationer, egenskaper, men knappast några arter [6].

Förutom dessa två finns ett tiotal ytterligare artbegrepp, som försöker “definiera det odefinierbara”, för att citera Darwin. Men ingen lyckas fullt ut. Det är tydligt för de som håller på med det att biologins strävan att definiera art är en efterrationalisering, ett sökande efter kriterier som kan bevisa det vi redan tycker att vi vet. Art är mest av allt ett språkligt verktyg, en kategorisering som på samma gång förefaller uppenbar och omöjlig att definiera. I likhet med andra kontinuiteter som grönt och blått, gammal och ung, lång och kort så tycks det finnas solklara fall samtidigt som det saknas tydliga gränser.

Art är mest av allt ett språkligt verktyg, en kategorisering som på samma gång förefaller uppenbar och omöjlig att definiera.

Vi behöver antagligen fortsätta tala om art, eftersom det är ett användbart sätt att dela in och förklara vår omvärld. Det artbegrepp som stämmer bäst överens med våra vardagliga intuitioner är antagligen det essentialistiska morfologiska artbegreppet, som bygger på yttre kännetecken och som skrotades efter Darwin. Art är godtyckligt, och vi kan lika gärna vara ärliga med det. Om jag tycker att fågel är en art så är det det och om jag tycker att pudlar och pitbulls är olika arter så är de det. Ungefär så gör vi ju när vi delar in allting annat i kategorier, inklusive varandra. Det är godtyckligt, orättvist och bygger på fördomar, men kanske är det det bästa vi kan åstadkomma.

ART ÄR INTE DET ENDA SOM GÖR DIG TILL DEN DU ÄR

Art är bara en del av din identitet och är inte alltid det som säger mest om dig. Kattungar har på många sätt mer gemensamt med hundvalpar eller människobarn än med vuxna katter. Att vara barn innebär bland annat att ha en speciell slags hjärna [7] och en kropp som är ny och ovan och dessa egenskaper är på många sätt mer utmärkande än arttillhörighet. Ändå låter vi art – eller specifikt, mänsklighet – spela en helt avgörande roll för moralisk status.

Evolutionen har format oss alla både fysiskt och mentalt och arttillhörighet är en av flera relevanta utgångspunkter för att förutsäga någons behov eller personlighet. Släktskap och arv är inte oviktigt. Men vi är alla mycket mer än vår natur. Det finns normbrytare inom alla djurarter, individer som väljer en helt annan livsföring än den förväntade. När kampen för överlevnad inte tar upp all tid får andra djur, precis som människor, möjlighet att utvecklas på olika sätt och finna glädje i olika slags aktiviteter.

Vad är det som gör dig till människa? Är det dina gener? I så fall, hur mycket DNA måste någon dela med dig för att vara människa? Den genetiska variationen mellan individuella människor kan vara ganska stor samtidigt som vi delar runt 99 % av våra gener med schimpanser och bonoboer. Om du istället hävdar att det är ditt sätt att tänka, din kultur eller ditt beteende som gör dig till människa blir det än mer uppenbart att det inte finns några klara gränser [8]. Vilken egenskap du än väljer ut finns det ingen som återfinns hos alla individuella “människor” men inga individuella “djur”. Den berömda papegojan Alex [9] är på sätt och vis mer människa än grå jako. På många sätt är hundar mer lika människor än vad schimpanser är [10]. En människosläkting som saknar mänsklig kultur men som likt fiktionens Mowgli vuxit upp med vargar skulle på samma sätt kunna sägas vara mer varg än människa.

Gränsen mellan människa och ickemänniska är komplicerad inte bara när det gäller de biologiska varelser vi delar planeten med utan också i allra högsta grad för de artificiella kognitiva system som vi skapar. Var går gränsen för när en robot eller programvara blir tillräckligt mycket människa för att förtjäna moralisk hänsyn? Det här är en levande fråga inom AI och etik och inte minst inom science fiction.

Det finns ingen anledning att låta naturvetenskapen ha ensamrätt på allt utanför människans sfär. Som naturvetare kan det vara extra intressant att reflektera kring vad som händer när tolkningar från samhällsvetenskaperna används på artbegreppet. Då kan självidentifikation, livsstil eller beteende utgöra kriterier för arttillhörighet. Att vara människa skulle kunna vara detsamma som att se sig själv som människa, att leva i social gemenskap med människor, att utöva mänsklig kultur eller att tala mänskligt språk.

BORTOM ART

Det verkar som att vi är hänvisade till “du känner igen det när du ser det” när det gäller arttillhörighet. Precis som med färger, bord och andra användbara men svårdefinierade kategorier. Det betyder inte att art är helt irrelevant men att det är en dålig grund för särbehandling. Eftersom art är en social konstruktion, en illusion snarare än en realitet, kan vi inte basera moraliska gränsdragningar på arttillhörighet.

Idag är arttillhörighet helt centralt för moraliska gränsdragningar. Den som inte kvalificerar som människa ses inte bara som mycket mindre värd utan också som någon som saknar rätt till liv; det som samtidigt ses som den främsta och viktigaste rättigheten för alla människor. De filosofiska försöken att motivera en sådan skillnad är många och svårbegripliga. Ofta är de upphängda på en viss kognitiv förmåga som att föreställa sig och planera för sin framtid [11]. Men som med alla andra enskilda kognitiva egenskaper som presenteras för att försvara gränsen duger inte planering för att separera alla människor från alla ickemänskliga djur – djur planerar också, och inte alla människor kan föreställa sig framtiden [12]. Men framför allt är det inte uppenbart varför just den eller någon annan enskild förmåga skulle vara avgörande för rätten till liv. Den som väl är död saknar inte sina inställda planer och den som inte hade några planer kanske ändå blev bestulen på ett rikt framtida liv.

Den etiska och politiska konsekvensen av det här blir förstås att arttillhörighet inte kan användas som grund för en individs moraliska ställning. Vi måste förpassa art till listan av andra egenskaper som inte har någon sådan relevans, tillsammans med bland annat ras och kön. Antingen det, eller att omfamna den fullkomligt artlösa gemenskapen.

 

* Det har ifrågasatts om ringarter verkligen är ett exempel på gradvis artbildning och det är troligt att de inte är en bra illustration av just det, alltså hur olika arter bildas över tid genom att populationer separeras. Däremot fungerar de bra för att illustrera det som den här texten handlar om: att ett artbegrepp som bygger på fortplantning inte håller. Tillbaka

Källor


1.
Giacoma, C. (2014) The species concept: an old debate with new applications and practicalities. Italian Journal of Zoology, 81,161–161. [Source]
2.
Species concepts and phylogenetic theory: a debate (2000). New York: Columbia University Press.
3.
Lestel, D. (2011) What Capabilities for the Animal? Biosemiotics, 4,83–102. [Source]
4.
Pettman, D. (2011) Human Error: Species–being and Media Machines. U of Minnesota Press.
5.
Dawkins, R. and Wong, Y. (2010) The Ancestor’s Tale: A Pilgrimage to the Dawn of Life. UK: Hachette .
6.
Gevers, D., Cohan, F.M., Lawrence, J.G., et al. (2005) Re-evaluating prokaryotic species. Nat Rev Micro, 3,733–739. [Source]
7.
Kolb, B. and Gibb, R. (2011) Brain Plasticity and Behaviour in the Developing Brain. J Can Acad Child Adolesc Psychiatry, 20,265–276. [Source]
8.
Steeves, H.P. (2007) The Phenomenology of Bigfoot. Between the Species, 13. [Source]
9.
Pepperberg, I.M. (2002) Cognitive and Communicative Abilities of Grey Parrots. The Cognitive Animal. Vol. 11. [Source]
10.
Udell, M.A.. and Wynne, C.D.. (2008) A Review of Domestic Dogs’ (Canis Familiaris) Human-Like Behaviors: Or Why Behavior Analysts Should Stop Worrying and Love Their Dogs. J Exp Anal Behav, 89,247–261. [Source]
11.
Suddendorf, T. and Corballis, M.C. (2007) The evolution of foresight: What is mental time travel, and is it unique to humans? Behavioral and Brain Sciences, 30. [Source]
12.
Kennett, J. and Matthews, S. (2009) Mental time travel, agency, and responsibility. Philosophical perspectives,326–350. [Source]