Det svenska köttet är ohållbart

Det här är en debattartikel som publicerades i ETC den 11/9 2016.

Det är mycket som talar emot köttet. Talar för det gör däremot Jordbruksverket och Sveriges landsbygdsminister. Så länge produktionen utomlands är sämre och köttet är svenskt stämplas det som hållbart. Men år 2016 måste vi våga se att valet inte står mellan kött från djur uppfödda i Sverige eller kött från djur uppfödda utomlands – det står mellan animalier och vegetabilier.

För ett par år sedan gick en svensk mataffär ut med att de bojkottar danskt griskött på grund av den misär som djuren föds upp i. En av cheferna för den danska branschorganisationen Landbrug & Fødevarer ställde sig frågande till kritiken och sa: ”när vi tittar på de stora grisproducerande länderna i Europa, så är den danska produktionen i absolut front när det gäller djurskydd”. Han använde samma argumentationsknep som dominerar i den svenska debatten: han jämförde sig med de sämsta.

Jordbruksverket lanserade nyligen en reklamkampanj för svenskt kött. De jämförde svensk köttproduktion med andra länders, med syftet att “hjälpa konsumenter att välja mer hållbara alternativ i köttdisken”.¹ Men lika lite som Spaniens djuruppfödning legitimerar en dansk variant, blir svensk köttproduktion hållbar för att Danmarks är ohållbar.

Lika lite som Spaniens djuruppfödning legitimerar en dansk variant, blir svensk köttproduktion hållbar för att Danmarks är ohållbar.

Ett av Jordbruksverkets argument för det svenska köttet är att vi har ett gott djurskydd. Som exempel anger myndigheten bland annat att grisar i Sverige har ”tillräcklig plats”. ²Enligt svenska djurskyddsbestämmelser får tio så kallade slaktsvin på hundra kilo stängas in i en box på nio kvadratmeter. Det är inte ens en kvadratmeter per gris. Golvet är av betong, strömängden minimal och de får aldrig gå ut. I Danmark har samma antal grisar 6,5 kvadratmeter att dela på ³. Leder jämförelsen till slutsatsen att svenska grisar har ett gott liv? Nej. Den enda ärliga slutsats vi kan dra är att det är en nitlott att födas som gris, oavsett sida av sundet. Vi kan inte förringa och rättfärdiga det våld vi själva utövar genom att peka på någon annans, än brutalare våld.

Ett annat av Jordbruksverkets argument är den relativt sett låga antibiotikaförbrukningen inom svensk djurindustri. Antibiotikaresistens är en ödesfråga för folkhälsan och vi vet att ju mer antibiotika vi använder, desto större risk att bakteriernas resistens ökar. I Sverige har det länge pågått ett framgångsrikt arbete för att minska antibiotikaanvändningen inom både human- och veterinärmedicinen ⁴. Men det betyder naturligtvis inte att vi minskar antibiotikaresistensen genom att köpa svenskt kött – vi bidrar till den, bara i mindre grad. Även i den svenska djurindustrin används substanser som är klassade som kritiskt viktiga för humanmedicinen av WHO ⁵. Det blir inte “hållbart” bara för att många andra länder förbrukar mer. Det är viktigt att komma ihåg att det finns gott om helt djurfria alternativ som gör all animalieproduktion – och därmed all antibiotikaanvändning inom animalieproduktionen – överflödig.

Även i den svenska djurindustrin används substanser som är klassade som kritiskt viktiga för humanmedicinen av WHO. Det blir inte “hållbart” bara för att många andra länder förbrukar mer.

För det svenska köttets försvarare är närproducerat ett ledord, men det tycks förlora betydelse när det är svenska produkter som åker jorden runt. I vintras reste landsbygdsminister Sven-Erik Bucht tillsammans med Lantbrukarnas Riksförbund och andra branschföreträdare till Kina med målet att börja exportera bland annat griskött till Kina. Detta samtidigt som vi vet att köttkonsumtionen i världen måste minska. Som Jordbruksverket konstaterade i en rapport 2013: ”Vi i västvärlden behöver äta mindre kött för att utsläppen av växthusgaser från livsmedelsproduktionen ska minska. (…) Vi behöver också äta mindre kött för att jordens resurser ska räcka till att producera mat åt alla. Det gäller alla köttslag.”⁶ Svenska myndigheter och regering är uppenbart kluvna mellan den insikten och värnandet om den svenska animalieproduktionens lönsamhet.

Vi har kommit till ett vägval. Antingen fortsätter vi att krampaktigt hålla fast vid flintasteken, fortsätter föda upp djur, fortsätter att lägga skattepengar på subventioner till djurindustrin och reklamkampanjer om hur dåliga övriga EU-länder är. Eller så upphör vi med denna konstgjorda andning till en utdaterad bransch och gör något verkligt gott för djuren, miljön och i förlängningen oss själva. De alternativ som på riktigt är hållbara, djurvänliga och antibiotikafria finns nämligen inte i köttdisken, utan utanför den.

Källor