I några artiklar framöver ska vi prata om djurindustrins fundament: slakten. Det är ett tungt ämne som många, förståeligt nog, ryggar inför. Det är heller inte många människor som haft möjlighet att se med egna ögon hur det går till när vi i Sverige tar livet av hundratusentals djur varje dag. Djurindustrin vill gärna att döden ska framstå som en liten detalj, något som bara händer: motståndslöst, smärtfritt och effektivt. Men slakten är ingen detalj, det är huvudsaken i animalieindustrin. Följ med och se hur det går till, även om det gör ont.
HUR DÖR DJUR: KYCKLINGAR
Natten när kycklingarna ska slaktas kör en maskin in på det stora golvet där de levt sitt månadslånga liv. Maskinen har eldrivna fingrar som sopar upp och packar kycklingarna i lådor på en lastbil 1. Sedan går färden till slakteriet. Uttrycket DoA, Dead on Arrival, uttrycker hur många procent av kycklingarna som självdött mellan lastning och bedövning. En dödlighet på upp till 1 % räknas i praktiken som normalt 2, är den högre än så ska Länsstyrelsen informeras. Det betyder att upp till 100 individer på en lastbil med 10 000 kan anlända döda utan att någon höjer på ögonbrynen. Det är dock inte ovanligt att betydligt fler än så dör på vägen. Med jämna mellanrum kommer rapporter om hur tusentals fåglar t.ex. har kvävts ihjäl på lastbilen på grund av felaktig ventilation 3–5.
På kycklingslakteriet lastas transportlådorna av bilen med hjälp av truckar. Varje större slakteri ska enligt lag ha en officiell veterinär, anställd av Livsmedelsverket, som ska besikta djuren innan slakt. Deras arbete handlar om att kontrollera livsmedelssäkerheten och djurskyddet. Det betyder att övervaka att djuren som slaktas inte har sjukdomar eller annat som gör att människor som äter djuren kan bli sjuka. Veterinärerna ska också hålla koll på om det sker överträdelser mot djurskyddslagstiftningen på plats eller på om något tyder på lagbrott i uppfödningen. I sådana fall ska de rapportera det till Länsstyrelsen, som i sin tur kan göra en kontroll om de anser att det behövs.
Svensk djurskyddslagstiftning är baserad på att varje enskilt djur kan uppleva smärta och lidande. Men eftersom antalet fåglar som dödas på de stora kycklingslakterierna är så många (nästan 200 000 per dag på Kronfågels slakteri) så betraktas de mer som en flock än som enskilda individer. Det är omöjligt att kontrollera alla tiotusentals djur som sitter intryckta i sina lådor på slakteriet. Det finns alltid skadade och sjuka kycklingar men ekonomiskt och juridiskt har det ingen betydelse om några fåglar har dött eller har frakturer på vingar och ben efter att ha klämts i transportlådan. Det är enkelt uttryckt svinn man räknar med när omsättningen av djur är så hög. Men bakom varje tufsig fjäderdräkt finns en kyckling som känner kyla, smärta och rädsla. En kyckling som bryr sig om vad som sker med henne.
Men bakom varje tufsig fjäderdräkt finns en kyckling som känner kyla, smärta och rädsla. En kyckling som bryr sig om vad som sker med henne.
Kycklingar bedövas antingen med el eller med koldioxidgas. Vid elbedövning på större slakterier tippas djuren ur transportlådan och ner på ett rullband. De faller ur lådan och flaxandes försöker de hålla sig kvar 6. Vid rullbandet står arbetare som lyfter upp fåglarna och trycker fast deras anklar i två byglar. Här finns alltid risken att benen bryts eller att leder och ligament skadas. Det kan tyckas uppenbart, men för den som tvivlar finns det vetenskapliga studier som visar att kycklingar har smärtreceptorer i benen och att den här hanteringen gör ont 7,8. Nu befinner sig kycklingarna i en onaturlig ställning hängande upp och ner i sina ben medan bandet går vidare, mot vattenbadet. Vattnet är strömförande. En del av kycklingarna hinner få en stöt i vingarna innan huvudet doppas ned, något Europeiska Livsmedelssäkerhetsmyndigheten (EFSA) kallar “extremt smärtsamt” 9. I sin utredning av olika bedövningsmetoder 2004 var EFSA kritiska till fortsatt användning av strömförande vattenbad. Detta på grund av det smärtsamma och stressande i att hängas upp och ner samt på grund av risken för ofullständig bedövning innan avblodningen. År 2009 antogs en gemensam EU-lagstiftning om slakt och i den konstateras att bestämmelserna borde uppdateras utifrån EFSA:s yttranden. Det var dock inte läge att fasa ut användningen av vattenbad för elbedövning av fjäderfä “eftersom det framgick av konsekvensanalysen att sådana rekommendationer för närvarande inte är ekonomiskt genomförbara i EU” 10.
En del av kycklingarna hinner få en stöt i vingarna innan huvudet doppas ned.
På Sveriges största kycklingslakteri, Kronfågel i Valla, används istället gasbedövning (eller Controlled Atmosphere Stunning, CAS, som det kallas internationellt). Det beror delvis på kritik mot elbedövning från djurskyddshåll men också på köttkvalitet. Kraftiga muskelkontraktioner efter elstöten kan leda till blödningar och frakturer. Vid gasbedövning inträffar medvetslösheten successivt 11. Här tippas fåglarna inte av utan åker i transportlådorna på ett rullband genom en gaskammare som fylls med koldioxid i stigande koncentration.
Eftersom elbedövning är förknippat med sådana uppenbara djurskyddsproblem, lyfts gasbedövning av kycklingar ofta fram som en positiv utveckling. Att det finns ännu värre alternativ betyder dock inte att kycklingarna inte känner obehag av att bli gasade 12. Genom små fönster i gastunneln kan man se fåglarna kippa efter luft innan de kvävs 12.
Oavsett metod – el eller gas – kommer fåglarna ut på andra sidan bedövningen och om de inte redan hänger i byglar så hängs de upp. Det löpande bandet fortsätter till en klinga som skär av de stora blodkärlen i halsen, eller hela huvudet. På större slakterier görs det maskinellt, på mindre ofta för hand. Kycklingen förblöder och strax därefter påbörjas uppslaktningen; processen där djuret blir produkt.
År 2017 slaktades 101 826 260 kycklingar i Sverige 13. Låt det sjunka in en stund: var och en av dem var en individ.
