Att få bete sig naturligt. Det är en rättighet för alla djur som används av människor enligt djurskyddslagen och det är en del av Sveriges bönders värdegrund för livsmedelsproducerande djur. I den här texten reder vi ut vad naturligt beteende är, hur lagen tolkas och hur det ser ut för djuren i praktiken.
INNEHÅLL
>> Vad är naturliga beteenden bra för?
>> Naturligt beteende i lag och propaganda
>> Vilka beteenden är naturliga?
>> Ett sönderplockat begrepp
>> Ett bräckjärn i djurskyddsparadigmet
VAD ÄR NATURLIGA BETEENDEN BRA FÖR?
Djurindustrierna hävdar ofta att de måste ta väl hand om djuren för annars producerar de inte. Det stämmer förstås att om djur inte får tillräckligt med mat eller vatten kommer de inte att växa snabbt, få många ungar eller lägga många ägg. Det stämmer också att djur i fångenskap i allmänhet har det bättre ställt rent materiellt än viltlevande djur: de får mat och värme och emellanåt veterinärvård. Men djuren lider trots detta. Det beror på att deras naturliga behov går långt utöver de grundläggande kroppsliga behoven.
Det stämmer att djur i fångenskap i allmänhet har det bättre ställt rent materiellt än viltlevande djur.
Hur går det ihop? Har inte evolutionen anpassat djur till att äta och reproducera sig? Varför avspeglas inte det i deras behov, så att de är lyckliga bara de får göra just detta?
Svaret är förstås att alla de beteenden som djur är starkt motiverade att utföra har varit nödvändiga för att överleva under utvecklingen. En kalv som inte genast tyr sig till sin mamma klarar sig inte i naturen. Även om kalven får mjölkersättning på flaska finns längtan efter kon kvar, för det är den som genom historien har lett till att kalven fått mat. Den vilda höna som stannade på marken istället för att flyga upp till de högsta grenarna på natten blev ingens mormor – hon blev uppäten. I dagens äggfabriker finns inga rovdjur men hönornas önskan att sitta högt när de ska sova finns kvar. Det är känslorna, motivationen, hos förfäderna som har garanterat överlevnaden och lett till att vi som lever idag blivit till. Känslorna försvinner inte bara för att de inte längre fyller någon funktion för överlevnad.
NATURLIGT BETEENDE I LAG OCH PROPAGANDA
“Djur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt.” Så lyder den fjärde paragrafen i den svenska djurskyddslagen. Paragrafen är dock inte straffsanktionerad, så att bryta mot den ger ingen rättslig påföljd.
Lagkravet om naturligt beteende har länge varit hett omdebatterat. Tolkningsutrymmet är så stort att begreppet ibland tycks helt innehållslöst. Allra mest har naturligt beteende kastats fram och tillbaka i debatten om pälsindustrin. År 2006 la den svenska regeringen fram ett förslag som skulle inneburit slutet för pälsindustrin om det gått igenom i riksdagen. Regeringen menade att uppfödningen av minkar inte var förenlig med djurskyddslagens paragraf 4: djuren kunde inte bete sig naturligt.
Tolkningsutrymmet är så stort att begreppet ibland tycks helt innehållslöst.
Idag är minknäringen själva snabba att använda begreppet – de har allt att vinna på att ta över det från sina motståndare. Enligt Svensk Minks ordförande Johan Dalén har minkar exakt tre naturliga behov: tillgång till lya, mat och att föda upp valpar. Dessa tre beteenden sammanfaller inte oväntat med minkarnas tillvaro på pälsfarmerna. Det som minkarna inte kan göra på farmerna – jaga, simma, hävda ett revir som är större än en halv kvadratmeter – är enligt minkbranschens tolkning inte några naturliga behov. Som Dalén uttrycker det: “till exempel klättring och simning är inga medfödda behov utan måste läras in.”
VILKA BETEENDEN ÄR NATURLIGA?
Kan det som Svensk Minks ordförande hävdar vara ett rimligt kriterium för vad som ska räknas som ett naturligt beteende, att det är medfött? I så fall blir listan kort. Det står klart att det är få, om några, beteenden som är helt och hållet medfödda och saknar inlärda komponenter. Det finns inte heller något beteende som inte har en medfödd del. Allt är en mix av arv och miljö, för oss människor liksom för andra djur. Det finns forskning som visar att minkars intresse för simning har en ärftlig komponent, 1 med andra ord att det till någon del är medfött. Men spelar det verkligen någon roll? Det viktigaste kan inte vara exakt varifrån behovet härstammar utan att det finns där och hur starkt det är.
Det finns inte något beteende som inte har en medfödd del. Allt är en mix av arv och miljö.
Så nyss som på 80-talet var det en vanlig uppfattning även bland forskare att domesticerade djur hade förlorat en stor del av sina naturliga beteenden. Det är den idén som minkbranschen försöker återuppliva. Men efter årtionden av etologisk forskning står det klart att domesticering inte i grunden ändrat på djurarternas beteenden och behov. Forskare, bland annat i Sverige, testade att släppa ut fabriksuppfödda suggor i stora inhägnader och upptäckte att de betedde sig nästan exakt som sina vilda förfäder 2. Aveln verkar som mest kunna flytta tröskeln för vissa beteenden 3,4 vilket kan leda till skillnader i hur lätt beteendet triggas; ett exempel är att hundar skäller betydligt oftare än vargar. Så kraftiga förändringar är dock ovanliga. Istället handlar det om mer subtila personlighetsdrag som minskad rädsla och ökad nyfikenhet 4.
ETT SÖNDERPLOCKAT BEGREPP
Det som pälsindustrin gör på ett så övertydligt sätt gör alla djurutnyttjande industrier samt myndigheter mer eller mindre uttalat. De naturliga beteenden som passar plockas ut och de som inte passar ignoreras. Uttryckligen eller implicit säger dagens lagtolkningar att:
- Minkar på minkfarmer kan få utlopp för sina naturliga beteenden på en halv kvadratmeter medan minkar på djurparker behöver hundra kvadratmeter och möjlighet att gräva och simma.
- För hönor i buräggindustrin är det naturligt med gruppstorlekar på runt tio individer, men det är inte ett naturligt behov att flyga. För hönor i frigående system är det däremot naturligt att flyga men den naturliga gruppstorleken kan sträckas ut till tusentals individer.
- För kaniner finns inget större behov vare sig att springa, gräva eller att leva i grupp, trots att det är så vilda kaniner lever. De lagstadgade minimistorlekarna på kaninburar är anpassade efter vad som passar in i ett barnrum och inte efter kaniners rörelsebehov.
- För laxar och andra fiskar som föds upp i fiskodlingar finns det inga naturliga beteenden alls. Även om de naturligt lever ensamma, vandrar långa sträckor och jagar en stor del av sin tid är det fullt tillåtet att hålla dem mycket trångt och utan utlopp för jaktbeteende.
Lagkravet om naturligt beteende har blivit ett smörgåsbord där det är fritt fram att välja det som passar vid varje givet tillfälle. Samtidigt fungerar lagtexten som reklam och används ofta som intäkt för att djuren i Sverige har det bra.
ETT BRÄCKJÄRN I DJURSKYDDSPARADIGMET
Den första svenska djurplågerilagen stiftades 1857 och förbjöd uppenbar grymhet mot djur 5. Begreppet “uppenbar grymhet” hade flera egenskaper gemensamt med “naturligt beteende”6: luddigheten, töjbarheten, och en förmåga att samtidigt både upprätthålla och hota hela det djurutnyttjande systemet. Formuleringen om uppenbar grymhet togs senare bort från lagen just för att den visade sig vara alltför öppen för tolkningar och därmed riskerade att destabilisera hela lagen 5. Samma eller nästan samma handling kunde sägas vara uppenbar grymhet i ett fall men acceptabelt djurutnyttjande i ett annat. Det ledde till många debatter i dåtidens riksdag, inte minst när det gällde djurförsök. Hur kunde det vara uppenbar grymhet om någon utförde vivisektion av en hund på gatan men inte om samma sak skedde på labbet?
Begreppet har en förmåga att samtidigt både upprätthålla och hota hela det djurutnyttjande systemet.
På ett liknande sätt kan dagens djurskyddslags rätt till naturligt beteende fungera som ett bräckjärn för att utnyttja de uppenbara sprickorna i djurutnyttjandets logik 6. Den stora motsägelsen mellan de fina orden och den krassa verkligheten är tydlig för alla som tittar efter och detta underminerar hela “världens bästa djurskydd”-bygget. Det vi ser i djurfabrikerna är inte förenligt med lagens krav på möjlighet att bete sig naturligt. Ändå händer det. Lagstiftningen säger att naturligt beteende är viktigt, till och med en rättighet, men också att det helt kan åsidosättas om lönsamheten kräver. Djurs upplevelser spelar roll men också ingen som helst roll – det är den centrala paradoxen i djurskyddsparadigmet. Och den tål inte att granskas.
