Vad tänker du på när du tänker på evolutionen? Kanske ser du den klassiska bilden med människoliknande varelser som går mer och mer upprätt. Kanske tänker du på du en fisk som kravlar upp på land eller ett utvecklingsträd med en människa i toppen. Många har en bild av evolutionen som en linjär berättelse med början, mitten och slut. En lång och strävsam väg, uppåt framåt, ända till toppen och där är vi nu. Men det är inte så det funkar. Evolutionen har ingen plan och utvecklingen är allt annat än enkelriktad. Anledningen till att många fortfarande tror det är att en föråldrad, kvasireligiös och människoförhärligande bild av evolutionen fortfarande lärs ut och sprids.
Denna bild går bland annat ut på att människor lite mer utvecklade och lite mer moderna än de andra djuren. Vi anses ha kommit längre än våra förfäder, dit vi gärna även räknar alla de djur som lever idag. Men av alla nutida varelser är det bara dina föräldrar och deras föräldrar som är dina förfäder. Alla andra nu levande är mer eller mindre avlägsna kusiner som inte har haft någonting med din tillblivelse att göra. Fiskar, grodor och makaker hänger inte kvar på jorden som någon slags rester från förr, misslyckade halvmesyrer som spelat ut sin roll. De finns därför att de är framgångsrika och väl anpassade till sin nisch. Människorna härstammar från djuren – javisst, men girafferna härstammar också från djuren.
En ickehierarkisk, ickelinjär bild av evolutionen
Evolutionen är ingen linje, den är inte ens ett träd utan snarare en alldeles rund buske. Rund, därför att alla nu levande varelser har utvecklats lika länge och därför är lika långt från roten. Det som däremot är en linje är varje organisms egen härstamning: linjen från ett av löven längst ut på busken ända ner till roten. Om den linjen ges formen av en trädstam går det att omforma busken till ett släktträd. Men det går lika bra att sätta vilken art som helst i toppen – här är till exempel fjärilarnas utvecklingsträd, med alla ryggradsdjur på en gren långt ner. Mellan buskens alla löv däremot löper ingen linje.
Den linjära tolkningen av evolutionen finns även hos personer som borde veta bättre, i respekterade vetenskapliga kretsar. Det går att läsa mellan raderna i uttryck som “den fylogenetiska skalan” eller “lägre stående djur” liksom i uttalanden som att inte ens schimpanser klarar av någon klurig uppgift (då antas det att inga andra djur skulle klara det heller). Det finns alltså en underliggande idé om att det går att rangordna djur i en stege, där människor är bäst, däggdjur är bättre än reptiler och reptiler bättre än fiskar. Idén om en sådan stege, scala naturae, var vanlig i västvärlden och inte minst i kyrkan innan evolutionsteorin fick sitt genombrott. Då såg den ut ungefär såhär: Gud-Änglar-Män-Kvinnor-Däggdjur-Fåglar-Fiskar-Insekter-Växter. Känns det bekant? Det är för att idén aldrig riktigt dött ut. Trots att evolutionsteorin varit brett förankrad i över 150 år lever scala naturae vidare, men i en förgrenad och “evolutioniserad” form. Och den får horribla konsekvenser än idag, inte minst för de vi utsett till “lägre stående”. Det är knappast någon slump att förmågan att känna smärta har ansetts behöva bevisas hos fiskar men inte hos andra ryggradsdjur. Den förmågan kanske inte hade hunnit utvecklas på fiskarnas tid?
