Det är en svår uppgift att försvara att djur föds upp för livsmedel. Förutom att själva fångenskapen och dödandet av djur medför stora etiska problem så innebär djurindustrin ett av de största bidragen till växthuseffekten, avskogning, övergödning och ett enormt slöseri med vatten. Till råga på allt är det inte särskilt nyttigt för människor att äta större mängder animalier.
De här sakerna är det inte många som på allvar bestrider. Djurindustrins försvarare har med andra ord ett dåligt case.
Tänk mötet på PR-byrån som fått i uppdrag att försöka rädda köttindustrin. De läser listan om och om igen: Slakt. Klimathot. Avskogning. Övergödning. Vad ska bli vår USP? Hur ska vi gardera oss mot kritiken? Vänta, säger någon. Det här med avskogningen. Vem gillar egentligen skog? Tja, invänder någon annan, folk gillar regnskog. De blir upprörda när Amazonas bränns ner för att ge plats för foderodling åt djurindustrin. Ja ja, svarar den första, men det är bara för att det händer nu. Om hundra år är det ingen som minns Amazonas. Det är ju ingen som sörjer skogarna som fanns i Sverige innan djurhållningen kom hit – nu tycker vi bara att det är skönt att inte ha nån himla urskog som skymmer solen på sommarstället.
Så måste det ha gått till när Arlas mjölkpaket fick texten “Svensk mjölk från öppna landskap”. Alla mjölkdrickare som dittills inte haft någon åsikt om hur många träd det helst ska vara per hektar fick plötsligt klart för sig att inga träd är det bästa. Annars skulle det ju inte användas som reklam.
Med öppna landskap som måtto är ett kalhygge en början på något vackert. Igenväxning är inte ett ekosystem som sköter sig själv, det är en förlust för mångfalden. Varje träd som slår rot på en tidigare betesmark är en skönhetsfläck i det renrakade landskapet – “förbuskning” kallas det, nedlåtande.
Att föredra slättbygder eller skogslandskap är en smaksak där människors preferenser skiljer sig. Många tycker att det ser skräpigt ut när marker växer igen och vill se en mer kontrollerad natur. Det landskap som jordbruket skapar är som en gigantisk park: tuktade grödor i avgränsade plättar. Det är förstås inget fel med att gilla det. Men det är inte mycket att bygga hela djurindustrins moraliska försvar på, vilket faktiskt är vad som har hänt.
Det är inte mycket att bygga hela djurindustrins moraliska försvar på.
Öppna landskap har blivit trumfkortet överallt där djurindustrin kritiseras. Att detta tillsammans med klassikern “kött är gott” är de i särklass bästa argumenten säger något om hur klurigt det är att försvara djurutnyttjande. Men trots att det tycks helt godtyckligt har det varit skrämmande effektivt. Till viss del beror det på att öppna landskap kopplats ihop med ett annat positivt laddat begrepp: biologisk mångfald. Låt oss därför ta frågan på större allvar; vad är grejen med öppna landskap och biologisk mångfald?
