Att djur kan känna – smärta, glädje, saknad, nyfikenhet – är en förutsättning för att deras liv och vad de råkar ut för har betydelse för dem. De flesta ser det som självklart att vissa djur har upplevelseförmåga men det är svårt att veta var vi ska dra gränsen. Antagligen är det så att det finns djur som har känslor och djur som inte har det. I så fall går den relevanta gränsen just där: även om upplevelseförmåga kanske kommer i olika varianter är det förmågan i sig som spelar roll.
INNEHÅLL
>> Det mystiska medvetandet
>> Vad är smärta?
>> Vilka djur är medvetna?
>> Olika hjärnor, samma funktioner
>> Ingen medvetslöshet utan medvetande
DET MYSTISKA MEDVETANDET
Medvetandet – det vill säga att uppleva någonting överhuvudtaget – har kallats “the last great mystery of science” [1]. Det är en av de stora frågor som vetenskapen fortfarande vet nästan ingenting om. Det beror delvis på att det är ett så svårgreppbart fenomen, men också på att frågor om medvetande har varit närmast tabu inom den västerländska vetenskapen fram till ganska nyligen.
En som vågade ta tag i frågan om medvetande hos andra djur var fladdermusetologen Donald Griffin som 1976 gav ut en bok med titeln The Question of Animal Awareness och grundlade forskningsfältet kognitiv etologi. Sedan dess har medvetandeforskningen fått ett uppsving både inom filosofin, etologin, psykologin och neurovetenskapen.
Än så länge är det ingen som vet vad som händer i hjärnan när upplevelser uppstår eller vad som krävs för att ett nervsystem ska vara medvetet. Det finns gott om spekulationer men inga svar. Många tänker sig att det behövs ett mycket stort antal nervceller och synapser för medvetande. Andra, som Donald Griffin, säger tvärtom. Han argumenterar för att många djur, även de med mycket små nervsystem, är medvetna. Han föreslår att medvetande kan vara ett sätt för ett litet nervsystem att maximera sin potential: medan ett stort nervsystem skulle kunna klara allt det åstadkommer helt genom omedvetna processer använder ett litet nervsystem medvetandet som en slags genväg [2,3].
Medan vissa ser medvetandet som binärt, det vill säga något du antingen har eller saknar, menar andra att det är graderat: ju mer information ett system kan hantera desto mer medvetet är det [4] . Men även om styrkan på medvetna upplevelser kanske kan sägas vara graderad, säg från noll till hundra, är frågan om inte skillnaden mellan noll och ett har mycket större betydelse än hela spannet mellan ett och hundra. Det är den skillnaden som innebär att det “finns någon därinne”, och då spelar det mindre roll hur starkt du känner eller hur dina tankar är utformade. För den som inte har något att jämföra med skulle antagligen även en i våra ögon blek och nyansfattig bild av omvärlden framstå som fullvärdig, komplex och tydlig. När det kommer till djur och deras etiska ställning är det relevanta att de har upplevelser, inte hur ”starka” de är, om det nu ens går att tala om upplevelser på det sättet. Det är förmågan att uppleva i sig som räknas: i den meningen är medvetande binärt.
När det kommer till djur och deras etiska ställning är det relevanta att de har upplevelser, inte hur ”starka” det är.
VAD ÄR SMÄRTA?
Det vi brukar kalla smärta kan beskrivas med två olika begrepp: nociception som är nervernas reaktion vid en skada och smärta som är hur det känns: ”en obehaglig sensorisk och emotionell upplevelse av verklig eller hotande vävnadsskada” [5]. Det finns alltså ingen smärta utan lidande. De nervceller som förmedlar smärtsignaler kallas nociceptorer.
De flesta rörliga organismer reagerar på vävnadsskada. Även encelliga organismer och vissa växter rör sig bort från platser där de utsatts för elchocker eller höga temperaturer [5,6]. Men det i sig är inte tillräckligt för att kunna säga att de upplever några negativa känslor: reaktionen kan lika gärna vara helt automatisk.
Upplevelserna i sig går inte att komma åt. Men det finns en rad kriterier som anses styrka förmågan att uppleva smärta [5,7]:
- Centralt nervsystem
- Nociceptorer
- Beteendemässig reaktion på nociception
- Inlärt undvikande av skadliga stimuli
- Association av neutrala stimuli till skadliga stimuli
- Effekt av smärtstillande medel
- Att välja att äta smärtstillande medel vid vävnadsskada men inte annars
De här kriterierna är uppfyllda för ryggradsdjur, inklusive fiskar [7], och det finns goda belägg för smärtupplevelser även hos tiofotade kräftdjur, bläckfiskar och insekter[6,8,9].
VILKA DJUR ÄR MEDVETNA?
Utsikterna att kunna svara på den frågan är än så länge dystra: vi vet inte vad medvetande är eller hur det skulle vara möjligt att ta reda på om någon annan än du själv är medveten. Men det finns en stor enighet kring att medvetande hänger ihop med nerver, speciellt det centrala nervsystemet. Växter, svampar, bakterier och encelliga djur har inga nerver alls. Det gäller även ett fåtal grupper av flercelliga djur: tvättsvampar, placozoer och mesozoer. Kammaneter, nässeldjur, musslor och ostron har nerver men inget centralt nervsystem, det vill säga inget som liknar en hjärna. Det är därför inte troligt att de är medvetna även om det inte går att utesluta. Alla andra djurarter, som maskar, insekter och kräftdjur, har ett centralt nervsystem och med stor sannolikhet även någon form av upplevelseförmåga [9,10].
Alla andra djurarter, som maskar, insekter och kräftdjur, har ett centralt nervsystem
Det finns de som tänker sig att medvetande inte fyller någon funktion alls – att allt vi människor gör skulle fungera precis lika bra utan upplevelser. Sådana “filosofiska zombies” skulle bete sig precis som människor, till och med hävda att de var medvetna, men utan att det fanns någon därinne. För många framstår den tanken som osannolik och det i sig talar emot att det skulle vara möjligt [11]. Det känns som att medvetandet har betydelse för beteendet. Om det är så borde någon typ av beteende kunna bevisa medvetande.
Som nämndes ovan kan förmåga till inlärning anses vara ett bevis för smärta och därmed medvetande. Att kunna associera ett godtyckligt stimuli eller beteende till någonting som är antingen positivt eller negativt kallas betingning. Det kan vara att associera en viss plats till något negativt, som att ha sett en orm, eller att associera ett ljud till något positivt, som att få mat. Det finns de som menar att det behövs en upplevelse av positiva eller negativa känslor för att betingningen ska fungera* [5,12,13]. Enligt dessa teorier räcker det inte att huden skadas eller att smaklökarna stimuleras för att det ska formas en association till något annat – det är smärtan eller smaken som möjliggör bryggan mellan det medfödda och det inlärda. En belöning är en belöning för att den känns bra. Möjligen kan alltså inlärning genom betingning fungera som ett slags test av medvetande hos djur. Bakterier och växter kan inte betingas medan de flesta djur med centrala nervsystem kan det [12,14].
OLIKA HJÄRNOR, SAMMA FUNKTIONER
Det händer att specifika strukturer i hjärnan lyfts fram som oumbärliga för en viss mental förmåga. Dessa antaganden baseras ofta på att människor som förlorat den strukturen också förlorar förmågan. Till exempel hävdade den kände svenska medicinprofessorn Hugo Lagerkrantz i en debattartikel i början av 2016, i strid mot vetenskapen, att fiskar inte kan känna smärta. Argumentet var att deras hjärnor inte har någon gyrus cinguli, ett område av hjärnbarken som är central för smärtförnimmelse hos människor. Det är ungefär detsamma som att hävda att människor inte kan andas för att vi inte har några gälar. Det är vanligt att olika strukturer fyller samma funktion hos olika arter. Andra delar av hjärnan hanterar smärtförnimmelserna hos fiskar än hos oss [15]. På ett liknande sätt är det hos fåglar, som till skillnad från människor och andra däggdjur inte har någon frontallob i sina hjärnor. De funktioner som frontalloben har hos oss sköts hos fåglarna av andra delar av hjärnan, framför allt nidopallium [16]. En skata som saknar frontallob saknar därför ingenting, till skillnad från en människa som saknar frontallob. Om en människa eller en skata skulle förlora funktionen i hippocampus, en hjärnstruktur som båda har, skulle det leda till stora problem med minnet. Men fiskar har inga svårigheter att minnas utan hippocampus eftersom de använder andra strukturer för samma funktion [15].
INGEN MEDVETSLÖSHET UTAN MEDVETANDE
Medan filosoferna debatterar om djur, inklusive människor, verkligen är medvetna är det en självklar utgångspunkt inom den lite mer jordnära tillämpade etologin och veterinärmedicinen. Forskarna inom dessa områden bekymrar sig sällan om att vi vet så lite om vad medvetande är. De undersöker utan vidare olika metoder att ta reda på om djur är vid medvetande [17] eller det bästa sättet att göra fiskar medvetslösa [18]. I slakteriets bedövningsboxar där djuren görs medvetslösa innan döden anses frågan om medvetande avgjord – för det går ju inte att förlora något som du inte har.
* Datorprogram tränas ofta med betingningsliknande mekanismer, och det finns de som hävdar att det betyder att de är medvetna [19]. Men en avgörande skillnad mellan djur och datorprogram är att programmet är designat så att det ska sträva efter att uppnå “belöningen”, medan belöningar hos djur enligt etologen Marian Stamp Dawkins [12] fungerar som belöningar eftersom de innebär en positiv upplevelse. Tillbaka
