Mellan november och januari varje år gasas hundratusentals minkar till döds på svenska pälsfarmer. Minkarna fångas in med redskap eller handskar och stoppas ner i en gasfylld låda. Gasen som används är hög koncentration av koldioxid, samma gas som används för att “bedöva” grisar och fiskar vid slakt. Det finns många gaser som är dödliga eller har bedövande verkan, så varför just koldioxid?
Svaren på den frågan handlar om de som dödar, inte de som dödas. Koldioxid är en erkänt plågsam gas att andas in och forskare konstaterade redan för tjugo år sedan att det inte är ett “humant” sätt att döda minkar på.1 Den gör ont i ögonen, nosen, halsen och lungorna, bland annat på grund av särskilda receptorer som reagerar på koldioxid och skickar smärtsignaler till hjärnan. Detta har utnyttjats i vetenskapliga studier av smärta hos människor.2,3 Dessutom ger koldioxid en känsla av att inte få luft trots att man tar djupa andetag. Det är tydligt att djur undviker att gå in i utrymmen med höga halter koldioxid om de kan – något studier på bland annat minkar visat.1 Men på farmerna har minkarna inte det valet. Istället tillbringar de sin sista stund i livet med en panikartad kamp för att ta sig ut medan de kvävs till döds.
Hur lång tid processen tar varierar. I en studie från 1991 4 där en låda med koldioxid fylldes med 100 % koldioxid tog det cirka 19 sekunder för minkarna att bli medvetslösa, 153 sekunder för dem att dö. När koncentrationen var 70 % levde samtliga minkar efter 15 minuter i lådan. I en studie från 2013 utsattes minkar för koldioxidkoncentrationer mellan 70 och 85 %. Den enda mink som utsattes för 70 % levde fortfarande efter 7 minuter i gasen, medan de minkar som utsattes för 80 % eller högre var döda inom 5 minuter. De första 1-3 minuterna hyperventilerade de och i omkring en minut var de rastlösa, rörde sig vingligt och svajade. Några av dem skrek. Trots detta drar forskarna slutsatsen att djuren inte upplever dödandet som stressande på något sätt och menar att de inte känner av gasen överhuvudtaget.
De första minuterna hyperventilerade de och i omkring en minut var de rastlösa, rörde sig vingligt och svajade. Några av dem skrek.
Med alla de studier som gjorts för att mäta optimal koldioxidhalt, kunde man tro att minkfarmarna är ålagda att ha stenkoll på procenten. Det är de inte. Svenska föreskrifter säger att koncentrationen ska vara minst 80 % men det finns inget krav på att kontinuerligt mäta halten koldioxid. Motiveringen till att inte införa en sådan bestämmelse är att det skulle ha drabbat även försöksdjursbranschen där djur också dödas i stort antal med koldioxid – och det skulle blivit för dyrt för dem.5
I SLU:s utbildningsmaterial om slakt, som riktar sig bland annat till människor som ska skaffa ett kompetensbevis för att få avliva minkar på pälsdjursfarmer, står: ”Om tiden till medvetslöshet ökar över normalt ska ytterligare koldioxid tillföras. Det kan också vara nödvändigt att kontinuerligt tillföra koldioxid i små doser. Detta eftersom turbulens som uppstår när minkarna placeras i lådan samt luft i minkarnas lungor kan göra att koncentrationen minskar.” Det kan vara värt att stanna upp ett ögonblick och fundera på vad de torra meningarna egentligen säger. Djuren trycks ner i en låda. Antingen är lådan redan fylld med gas, eller också sprutas den in. De här minkarna kämpar för sina liv – i “bästa” fall i nitton sekunder, i många fall betydligt längre än så. Och om de kämpar längre än de brukar, så får man helt enkelt fylla på med lite mer gas. Det är en praktisk fråga. Som SLU-materialet avslutningsvis uttrycker det: ”Vid lägre koncentration av koldioxid närmare 80 % förlängs tiderna till medvetslöshet och död. Därmed bör en ytterligare marginal på minst 10 minuter antas innan lådan öppnas. Lämpligt är därmed att använda en klocka (alarm eller äggklocka) som anger när tiden har passerat.”
De här minkarna kämpar för sina liv – i “bästa” fall i nitton sekunder, i många fall betydligt längre än så.
Vad är det då för fördelar som anses väga upp detta lidande? Jo, koldioxid är relativt billigt och anses vara en säker gas att arbeta med. Det beror dels på att den är tyngre än luft och därmed håller sig kvar i de lådor och schakt där den placeras och dels på att ett läckage är relativt enkelt att upptäcka – just eftersom det är så obehagligt att andas in gasen. En verkligt smärtfri gas hade kunnat döda även människor utan att vi märkte något.
