Animalieproduktion handlar lika mycket om födsel som om död. Djuren måste hela tiden bli fler för att byta ut de föregående. Även i den intensiva fabriksmiljön kan ögonblick av magi uppstå efter en förlossning; det oerhörda i att någon plötsligt finns. Men verkligheten kommer snart i kapp.
I den här artikeln går vi igenom hur moder-ungeseparation praktiseras i olika djurindustrier och vad det får för konsekvenser för djuren. Delar av den här texten publicerades ursprungligen i tidskriften Fronesis nr 56-57.
INNEHÅLL
>> Mjölken framför allt
>> Kläckas i maskin
>> För svaga och för många
MJÖLKEN FRAMFÖR ALLT
Precis som andra däggdjur behöver kor föda barn för att producera mjölk. För att hålla mjölkmängden på topp krävs en födsel om året. Kalvarna tas från kon som nyfödda, efter nio månaders dräktighet. Detta görs dels för att undvika konkurrens om mjölken och dels för att det är enklare och mer hygieniskt att ha kalvarna ur vägen. Många kalvar inom mjölkindustrin tillbringar sin tidiga uppväxt ensamma i en fyrkantig box på en dryg kvadratmeter.1 Efter några veckor släpps de ihop i grupper med jämnåriga. Kalvarna kan då försöka dia på varandras öron, svansar och buk i avsaknad av sin mamma.2 Om djuren fått sköta sig själva skulle avvänjningen ha skett successivt och först från ett halvårs ålder.3
Med djurindustrins logik har frågan om ko-kalvseparation reducerats till sökandet efter den bästa tidpunkten. Den forskning som gjorts jämför framför allt effekterna av en omedelbar separation med en några dygn senare. Att separationen överhuvudtaget måste ske på framtvingad väg är mer sällan föremål för diskussion. Både kor och kalvar utför beteenden som signalerar stress efter separationen – som att råma mer och vandra omkring.4 Det finns forskning som visar att fem minuter av kontakt efter födseln räcker för att skapa ett starkt band mellan ko och kalv.5 Ju längre tid de fått vara tillsammans desto starkare verkar responsen på separationen bli. Kalvar som får vara längre med sina mödrar är mer socialt kompetenta och växer snabbare – men inte så mycket att det påverkar lönsamheten. Konsensus har blivit att det är bättre att ta kalven från sin mamma så fort som möjligt: ju mer de får lära känna varandra, desto tydligare talar de om för oss att de saknar varann.
KLÄCKAS I MASKIN
Kycklingarna som kläcks inom ägg- och köttproduktionen får aldrig träffa sin mamma. Dagsgamla kycklingar spenderar normalt större delen av sin tid under hönans vingar. Det första dygnet utsätts en kyckling som kläckts i industrin för sortering på ett löpande band, vaccination och lastbilstransport (som får vara upp till 24 timmar). De tuppkycklingar som kläcks i äggindustrin dödas.
I det fria är kycklingar tillsammans med hönan så gott som dygnet runt de första månaderna. De skyddas av henne och får ta del av hennes kunskap om mat och sovplatser, farligt och tryggt och lär sig sociala spelregler. I industrin trängs kycklingarna med varandra i burar eller på ändlösa fabriksgolv där alla är lika nya i världen.
En uppväxt med en mamma leder också till mer aktiva kycklingar vilket innebär långsammare tillväxt
Att kycklingar kläcks i maskiner och växer upp föräldralösa är något som sällan diskuteras i djurskyddssammanhang. Men övergreppet är brutalt. Forskning visar att kycklingar som växer upp utan mamma är räddare, har mer aggressiva tendenser och är sämre på social interaktion.6 Som äldre är de mer benägna att plocka fjädrar av andra hönor, vilket är ett allvarligt problem inom äggindustrin. Men även i kycklingarnas fall medför den trasiga barndomen ekonomiska fördelar: en höna som haft en mamma kommer i större utsträckning än en moderlös höna försöka sig på att ruva sina ägg,7 ett beteende som man annars avlat hårt för att få bort. En höna som ruvar fokuserar på de ägg hon har och slutar värpa nya. En uppväxt med en mamma leder också till mer aktiva kycklingar vilket innebär långsammare tillväxt – det vill säga “försämrad foderomvandlingsförmåga”.8 Det främsta skälet för att kycklingar föds upp utan föräldrar är dock att det förenklar den storskaliga produktionen. Som forskarna i en review om moder-unge beteende uttrycker det: ”maternal care has detrimental effects on some production parameters”.6
FÖR SVAGA OCH FÖR MÅNGA
Eftersom det inte är grisarnas mjölk eller ägg som är handelsvaran utan deras barn tillåts griskultingar att tillbringa sin första tid i livet med sin mor. Men bara så kort tid som är nödvändigt för att öka deras livskraftighet – efter tre till fyra veckor separeras de för att suggan ska kunna göras dräktig igen. Några dagar efter att digivningen avbrutits går suggan i brunst och insemineras på nytt. Naturligt hade kultingarna fortsatt dia i runt fyra månader och avvänjningen hade skett successivt.9
En stor del av de nyfödda grisarna överlever dock inte ens fram till separationen. I genomsnitt två till tre grisar per kull dör under den första tiden efter förlossningen.10 En del av kultingarna föds mycket svaga och lyckas inte få i sig tillräckligt med mjölk i konkurrens med sina syskon. Både konkurrensen om mjölken och att så många grisar är små och svaga vid födseln beror på att suggorna avlats till att föda så stora kullar – resurserna räcker inte till.
En del av kultingarna föds mycket svaga och lyckas inte få i sig tillräckligt med mjölk i konkurrens med sina syskon.
Emellanåt berättar grisbönder om hur glada suggorna är när de efter den korta digivningsperioden släpps ut från grisningsavdelningen och därmed slipper ifrån sina kultingar. Det betyder inte att de inte bryr sig om sina ungar utan är högst begripligt med en förståelse av grisars etologi. Om de får välja lever suggor tillsammans i maternella grupper. Kort innan de ska föda bygger de (som enda klövdjur) ett välisolerat bo för sina ungar en bit bort från sin flock. Efter runt fem dygn lämnar suggan boet längre stunder och efter cirka tio dygn följer hennes kultingar med. De börjar istället att spendera sin tid närmare resten av flocken och suggan ropar på kultingarna när hon vill samla ihop dem.11 Så när suggan varit instängd en månad i en liten och torftig box med tio till femton ungar som ständigt kräver hennes uppmärksamhet är det naturliga för henne att återvända till resten av sin grupp. Det innebär inte att hon aldrig mer vill träffa sina barn, vilket är vad som händer.
För kultingarna innebär den plötsliga separationen att deras främsta källa till trygghet, mat och värme plötsligt försvinner. Istället för att dricka mjölk måste de gå över till fast föda, något som tillsammans med stressen i separationen ofta framkallar diarré. Den abrupta “avvänjningen” från att dia leder till att vissa grisar snuttar på varandras öron, svansar eller navlar och utför griskultingars typiska “juvermassage” på varandra, en beteendestörning som kallas belly-nosing.9 Precis som för kycklingarna leder den tidiga föräldralösheten till att grisarna som äldre blir mer aggressiva och mindre socialt kompetenta.12,13
