Nyligen presenterade Jordbruksverket sin rapport “Utvärdering av välfärden hos mink inom pälsproduktionen”,1 ett uppdrag de fått av regeringen under den förra mandatperioden. Deras slutsats är framför allt att det krävs mer forskning för att bedöma vilken effekt dagens föreskrifter har på djurvälfärden.
Jordbruksverkets utvärdering lutar sig mot en tidigare rapport2 från det vetenskapliga rådet för djurskydd på Sveriges Lantbruksuniversitet; en grupp forskare som på uppdrag av regeringen “ska utgöra en riskvärderande instans vad gäller djurskydd och identifiera, sammanställa och utvärdera vetenskaplig forskning om djurskydd och därtill angränsande frågor, som produktionsekonomi och arbetsmiljö”.3 Rapporten är påfallande tydligt vinklad för att främja näringen och slutsatserna är dåligt förankrade i den forskning som finns om djurens naturliga beteende. Här tar vi upp och bemöter tre ovetenskapliga och ideologiskt färgade slutsatser från rapporten.
1. Avlivning med koldioxid är inte plågsamt för minkar
I Vetenskapliga rådets rapport kan man läsa följande om avlivning med koldioxid: “Minken placeras i ett rör eller i en liten låda som fylls med gas. Den rekommenderade CO2-koncentrationen i gastuben är 80 % enligt EUs regler. Denna koncentration har visats vara effektiv för avlivning av mink (Korhonen et al., 2013). Minkarna visar inga tecken på panik, rädsla eller excitation under den tid det tar att dö. Detta är dock inte i överensstämmelse med forskning kring CO2-bedövning/avlivning av andra typer av däggdjur (Llonch et al., 2012), varför frågan måste utredas ytterligare.” 4
Rådet låter en enda undersökning stå som grund för slutsatsen att minkarna inte visar tecken på “panik, rädsla eller excitation under den tid det tar att dö”. Det här är, som de skriver, i rak motsats mot tidigare forskning på koldioxid. Vad står det då i den undersökning de citerar, Korhonen et al., 20135? Bland annat att minkar som utsattes för en koldioxidhalt på 80 % eller högre hyperventilerade i 1-2 minuter medan de gasades. I omkring en minut var de rastlösa, rörde sig vingligt och svajade. Några av dem skrek. Efter fem minuter var alla döda. Trots detta drar forskarna slutsatsen att djuren inte upplever gasningen som det minsta obehaglig: “During the dying process mink appeared surprisingly calm and did not show any actual signs of panic, fear or excitation.” och “Hence, they do not experience the killing situation as stressful or otherwise as a cause of agitation or distress.” En lämplig slutsats att dra för en forskargrupp finansierad av pälsindustrin.6
Forskarnas bedömningar baseras helt på visuell inspektion och subjektiva bedömningar. Inga objektiva mätmetoder, som EEG av hjärnaktivitet, används. Det gjordes däremot i en annan studie av samma forskargrupp,7 som visade att hjärnaktiviteten hos minkar som utsattes för 80 % koldioxid började minska först efter i genomsnitt 39 sekunder. I den här studien skriver forskarna att “observable signs of marked irritation or aversion were not found”. Det är knappast förvånande, eftersom minkarna redan var sövda när de dödades med gasen. De sövdes för att mätutrustningen, elektroder som stuckits in i huden, inte skulle falla av.
Det är anmärkningsvärt att ett vetenskapligt råd drar så långtgående slutsatser utifrån ett så vinklat urval.
I en studie med en helt annan approach8 lät en annan forskargrupp minkar välja om de ville gå in i ett utrymme med koldioxid eller inte. Trots att minkarna gärna gick in i utrymmet när det var fyllt med luft (eftersom det låg ett obekant föremål där) visade de tydlig motvilja när det var fyllt med 80 % koldioxid. Detta är mer i linje med den omfattande forskning som finns kring hur däggdjur reagerar på koldioxid. Men de här minkarnas tydliga språk har inte tagits med i rapporten från SLU, eller i Jordbruksverkets bedömning. Det är anmärkningsvärt att ett vetenskapligt råd drar så långtgående slutsatser utifrån ett så vinklat urval.
2. Minkar behöver inte simma
Vad gäller minkars behov av att simma skriver Vetenskapliga rådet bland annat: “Farmad mink är förmodligen inte en naturlig simmare enligt Dunstone (1993): ‘Minkar behövde få erfarenhet av vatten vid en tidig ålder annars blev de aldrig skickliga simmare som vuxna. Det var omöjligt att ta en vuxen mink från en minkfarm och förvänta sig att den skulle dyka ner i vatten för att jaga’”.9
Med samma argumentation är människor inte naturliga löpare och sångfåglar är inte naturliga sångare. Det är väldigt få beteenden som är så starkt genetiskt kodade att de inte kräver inlärning, ofta under en kritisk period. Att simning hos minkar har en inlärd komponent gör inte simningen mindre naturlig, eller buren mer bekväm. Och Dunstones svepande antagande att vuxna minkar inte kan lära sig simma stämmer inte (se till exempel den här beskrivningen av vuxna minkar som fick flytta från en dansk pälsfarm till en inhägnad med vatten, som de använde flitigt). Att Vetenskapliga rådet inkluderar ett sådant påstående och behandlar det som en sanning är även det anmärkningsvärt, och innebär ett tydligt politiskt ställningstagande.
Att simning hos minkar har en inlärd komponent gör inte simningen mindre naturlig, eller buren mer bekväm.
De studier om simning som rådet tar upp har undersökt effekter på stereotypier av att minkar får tillgång till små badbaljor, där de flesta rymmer runt 100 liter vatten (mindre än ett badkar). Den största baljan är på 400 liter och den minsta på 20. Det är en klen imitation av de vattendrag minkar naturligt rör sig i. Rådet nämner dock en studie som visar att minkar i större inhägnader med tillgång till vattenbad inte visar några stereotypier alls. Detta har även senare oberoende studier, som inte nämns i rapporten, bekräftat.10 Men att detta skulle kunna utgöra grund för förändringar i lagstiftningen förs inte fram.
Rådet påtalar noga att minkar inte är lika väl anpassade till simning som till exempel uttrar. Men de tillstår samtidigt att minkar är semiakvatiska, vilket innebär just att de är anpassade för ett liv både på land och i vatten. En utter har utpräglade anpassningar till vatten men för sig inte alls lika bra på land som en mink. Minkens anatomi är en avvägning mellan dess varierade, flexibla och aktiva livsstil. En så tydlig indikation som någon på att en bur inte räcker till.
3. Minkar kan bete sig naturligt på farmerna
Under rubriken ”Sammanfattning av minkens naturliga beteende” använder SLU:s vetenskapliga råd ord som tagna direkt från pälsindustrins egen propaganda. Bland annat hävdar de att minkfarmerna praktiserar ”naturlig parning” och lyfter fram att avvänjningstiden på farmerna stämmer med avvänjningstiden i naturen. De skriver att: “Minken vaktar sitt revir så att inga inkräktare kommer in, men den undviker samtidigt öppna ytor där den kan bli tagen av större rovdjur”, vilket i sammanhanget kan få läsaren att tänka att en bur är en ganska lämplig boplats för en mink. De får det att låta som att en mink är nöjd bara hon har en bohåla och halm att bädda den med.
De får det att låta som att en mink är nöjd bara hon har en bohåla och halm att bädda den med.
Det kan även ifrågasättas hur naturlig parningen som sker på farmerna är. Medan en minkhona i naturen parar sig med den eller de hanar hon väljer ut i sitt eget revir, blir hon på farmen inslängd i en främmande hanes bur och är helt utlämnad till den betydligt större hanen. Vi ska också komma ihåg att det eventuellt “naturliga” i detta beror på ekonomi. Minkar har vad som kallas inducerad ovulation, vilket innebär att ägglossningen kommer igång först efter parning och kraftigt försvårar insemination. Hade det varit lönsamt att inseminera minkar hade minkfarmarna förmodligen gjort det; det är minkarnas biologi som sätter emot.
Samtidigt som det vetenskapliga rådet lyfter upp den naturliga parningen i sina slutsatser, förbiser de aspekter som rör minkars naturliga revirstorlek, revirens läge (alltid vid vatten), hur mycket minkar normalt rör sig under en dag eller hur mycket tid de ägnar åt jakt. Detta är högst relevanta delar av minkars naturliga beteende, vilket nämns på andra platser i rapporten, men som stämmer ytterst dåligt med minkarnas liv på farmerna. Ett fokus på de här beteendena hade gett sammanfattningen och slutsatserna ett helt annat tonläge.
Vad är då rådets rekommendationer vad gäller naturligt beteende? Jo, att det behöver undersökas vilken halmsort minkar föredrar. Samt hur ofta man bör byta ut berikningsföremålen i burarna (t.ex. ett rep eller en cylinder). De efterfrågar också en utvärdering av om minkarnas motivation att utföra naturliga beteenden har ökat tack vare de nya föreskrifterna – ett etologiskt helt obegripligt påstående. Det viktiga är inte nivån på motivationen utan om minkarna har möjlighet att utföra beteenden de är motiverade för. Slutligen verkar rådet tycka att det är avgörande för minkars välfärd att det finns minkar i andra länder som har det sämre. Det är svårt att tro att minkarna håller med.
